Är det så att vi faktiskt kan kämpa för vårt andra val?

okej ta inte den frågan fel nu. de jag menar med andra val.. är genom kärleken, vi alla har ju en person som vi vill ha! och en som vi vill ha lite mindre. för allt hanndlar om att vi alla är antingen en "nöjare" eller en "strävare". och vårt andra val är någon som vi använder som.. hur ska man säga... backup plan? någon som vi vet som vi kan falla tillbaka på när saker och ting inte riktigt går som förväntat, det vill säga att vi går från att vara strävare till nöjare. strävare är någon som alltid strävar efter något större och försöker mer och mer. en nöjare är någon som bara lutar sig tillbaka och vet att den andre personen inte kan få bättre ändå så det är lugnt för sin egna del.

Men så kom vi till frågan igen... om ni har tänkt på det så när ni skaffar en tjej eller kille så är det så att fler tjejer eller killar kommer till dig då! jo för att nu är det så att du kanske var deras reserv plan. dom ville inte ha dig innan men när dom såg att du nu kunde hitta en annan så gör dom vad som helst för att sabba det mellan er och dom flörtar och försöker. FÖR ATT du ska förbli deras reserv plan... sorry sorry men mycket av det går ut på det.

Så nästa gång du skaffar en kärlek och en annan kärlek kommer tillbaka för att få dig tillbaka så bry er inte om den personen... ni kommer bara bli dumpade ändå. 

Efter att ha studerat detta beteendet hos människan (ojdå där kunde jag också låta smart, de är även sant) så börjar jag tro att detta ligger i människans natur! så som dom humanistiska självförsvaren! för till och med jag har kommit på mig själv med det där att så fort någon som man inte brytt sig om innan skaffade ett förhållande så var man där och flörtade.. även om jag inte tänkte på det!

Jjag har snart tappat hoppet om att jag någonsin kommer att känna äkta kärlek igen. men.. vem är min nöjare och vem är jag strävare hos? vem är min reserv plan egentligen? och vems reserv plan är jag egentligen? efter att ha varit singel i snart mer än 3år så ser man inte det längre. 

Har jag ens en reservplan? har jag ens någon kvar att sträva efter?

Eller är det bara så att jag blivit beroende av det sadistiska som jag utsätter mig själv kännslomässigt?

kunde inte undvika att tänka på att vi alla lever i en värld där vi är fångar medan fångvaktaren är vi själva.

Allt går ut på att få bekräftelse för att vi ska kunna må bra. Att hela världen är uppbyggt på pengar.

Vi äter jobbar sover och dör, här i ett svensson-svensson fyllt land. Där att "må bra" betyder att vi skaffar jobb hus och hund, en liten familj på 3-4 personer som vi ändå inte träffar särskilt ofta för att vi måste jobba, för att få pengar, för att kunna köpa det senaste, för att kunna skina på gatan. Att få bekräftelse. Att leva i ett liv där vi alla sitter i samma jävla båt och ror med samma jävla åror i samma jävla vatten år efter år. Att gå och vara lätt deprimerade för att staten kontrollerar varenda krona, dvs kontrollerar hur vi ska leva våra liv. Där alla psykologer säger samma jävla saker till oss, så dom i sitt sätt kan säga till oss hur vi ska leva våra liv.

Att sticka ut ur mängden är ju inte heller bra. För vi måste ju tänka i samma spår. tänka innanför boxen. Vi lever i en värld där alla ska se tänka och göra likadant.

Ta Jenna som ett exempel här. en tjej som inget annat gör mer än att försöka passa in i denna cyber-värld, att kämpa i vardagen med bara att inte tänka för mycket. att inte säga för mycket. för sanning nej nej det är något som inte ska bli sagt för annars kan det gå riktigt illa. att hellre vilja leva livet än att gå i samma spår dag ut och dag in med att jobba röven av sig bara för att ge dom rika mer pengar..

MEN allt blir inte bra bara för att vi skaffar en hund och familj.

Att inte dela med sig av sina känslor i vuxen ålder. att ha så mycket stolthet att man inte ens klarar av att svälja den någon gång då och då. vi måste hålla oss till jantelagen! skaffa husdjur barn hus och partner, ha den finaste bilen på gatan, lyssna på radio-musik och inte sticka ut!

nej det tänker jag inte. jag tänker inte låta någon förklara för mig om hur jag ska leva mitt liv. hur jag ska gå, hur jag ska äta eller hur jag ska älska!!!

Visst kärlek ska vara fint och tufft, men ibland undrar jag ifall det verkligen ska vara såhär tufft att det nästan låter oss bli sadistiska mot oss själva känslomässigt. Att det verkligen är just den personen vi älskar eller om vi bara har blivit beroende av det sadistiska som vi utsätter oss själva för hela tiden.

För allt handlar om oss. och bara oss själva.

Att vara kär är som att blotta strupen, att faktiskt våga vara svag för en stund... En känsla som kärleken är något som vi ständigt tränger väck för att förbli starka, men också det som vi inte alltid räknar med... att förbli ensam.

Att vi aldrig vågar bli riktigt kära igen, och om vi nu blir det som vuxna människor så tränger vi ändå bara bort dom i hopp om att allt ska försvinna en vacker dag. eftersom att blotta sina känslor är det lika som att ha dödslängtan.

Så vi sitter där helt plötsligt en vacker dag med någon som vi bara "gillar". vi skaffar barn. vi skaffar hund. vi skaffar hus. med en person som vi (bara) gillar. för innerst inne så vet vi, känner, tänker, att det är mer okej om jag gör detta med en person som jag inte gillar så mycket, då blir det inte lika jobbigt om det någon gång skulle ta slut. för då har man ju ändå kvar sin värdighet... så vi skaffar oss de perfekta lilla svensson-livet bara för att vi känner oss "trygga" med det. för trygghet är ju ändå bättre än äkta kärlek....

Men kärlek är inte lätt!! Det ska vara förjävligt, det ska vara sårande, det ska vara vackert! det ska vara en känsla som man både ska hara och älska på samma gång!

Det är inte som en dans på rosor. Kärlek kan vara bland det värsta som finns också. men det vi måste komma ihåg även om det är det värsta eller det bästa som finns just nu, är att vi är aldrig ensamma när kärleken kommer... då är ju faktiskt frågan, är det värt att vara ensam bara för att kunna få behålla sin värdighet?

Vi alla har ju någon gång kännt det där "kärlek i första ögonkastet". någon gång måste vi i livet ha kännt det där med att hela världen kretsar runt just den personen! och om du inte har haft den känslan ännu så har du helt ärligt inte varit riktigt kär någon gång! då är du en sådan person som hellre vill ha kvar värdigheten och tryggheten än att låta dig känna riktig kärlek.

Jag kan säga att jag har kännt så en gång i livet. allt handlade om den personen hela min värld kretsade runt den personen. sen föll allt. jag blev krossat. bruten. lämnad. och allt där emallan av han. enda sedan dess har jag helt ärligt aldrig vågat vara kär på riktigt igen. men jag tror faktiskt att jag väntar på rätt tillfälle. jag ska våga öppna mig ingen när jag känner mig redo. För jag vill känna äkta kärlek igen och inte leva i bara tryggheten och jag tycker att kärleken är viktigare än värdigheten!

ÄR MAN KÄR SÅ SKALL MAN ICKE HA EN VÄRDIGHET!