Är det så att vi faktiskt kan kämpa för vårt andra val?

okej ta inte den frågan fel nu. de jag menar med andra val.. är genom kärleken, vi alla har ju en person som vi vill ha! och en som vi vill ha lite mindre. för allt hanndlar om att vi alla är antingen en "nöjare" eller en "strävare". och vårt andra val är någon som vi använder som.. hur ska man säga... backup plan? någon som vi vet som vi kan falla tillbaka på när saker och ting inte riktigt går som förväntat, det vill säga att vi går från att vara strävare till nöjare. strävare är någon som alltid strävar efter något större och försöker mer och mer. en nöjare är någon som bara lutar sig tillbaka och vet att den andre personen inte kan få bättre ändå så det är lugnt för sin egna del.

Men så kom vi till frågan igen... om ni har tänkt på det så när ni skaffar en tjej eller kille så är det så att fler tjejer eller killar kommer till dig då! jo för att nu är det så att du kanske var deras reserv plan. dom ville inte ha dig innan men när dom såg att du nu kunde hitta en annan så gör dom vad som helst för att sabba det mellan er och dom flörtar och försöker. FÖR ATT du ska förbli deras reserv plan... sorry sorry men mycket av det går ut på det.

Så nästa gång du skaffar en kärlek och en annan kärlek kommer tillbaka för att få dig tillbaka så bry er inte om den personen... ni kommer bara bli dumpade ändå. 

Efter att ha studerat detta beteendet hos människan (ojdå där kunde jag också låta smart, de är även sant) så börjar jag tro att detta ligger i människans natur! så som dom humanistiska självförsvaren! för till och med jag har kommit på mig själv med det där att så fort någon som man inte brytt sig om innan skaffade ett förhållande så var man där och flörtade.. även om jag inte tänkte på det!

Jjag har snart tappat hoppet om att jag någonsin kommer att känna äkta kärlek igen. men.. vem är min nöjare och vem är jag strävare hos? vem är min reserv plan egentligen? och vems reserv plan är jag egentligen? efter att ha varit singel i snart mer än 3år så ser man inte det längre. 

Har jag ens en reservplan? har jag ens någon kvar att sträva efter?

Eller är det bara så att jag blivit beroende av det sadistiska som jag utsätter mig själv kännslomässigt?

kunde inte undvika att tänka på att vi alla lever i en värld där vi är fångar medan fångvaktaren är vi själva.

Allt går ut på att få bekräftelse för att vi ska kunna må bra. Att hela världen är uppbyggt på pengar.

Vi äter jobbar sover och dör, här i ett svensson-svensson fyllt land. Där att "må bra" betyder att vi skaffar jobb hus och hund, en liten familj på 3-4 personer som vi ändå inte träffar särskilt ofta för att vi måste jobba, för att få pengar, för att kunna köpa det senaste, för att kunna skina på gatan. Att få bekräftelse. Att leva i ett liv där vi alla sitter i samma jävla båt och ror med samma jävla åror i samma jävla vatten år efter år. Att gå och vara lätt deprimerade för att staten kontrollerar varenda krona, dvs kontrollerar hur vi ska leva våra liv. Där alla psykologer säger samma jävla saker till oss, så dom i sitt sätt kan säga till oss hur vi ska leva våra liv.

Att sticka ut ur mängden är ju inte heller bra. För vi måste ju tänka i samma spår. tänka innanför boxen. Vi lever i en värld där alla ska se tänka och göra likadant.

Ta Jenna som ett exempel här. en tjej som inget annat gör mer än att försöka passa in i denna cyber-värld, att kämpa i vardagen med bara att inte tänka för mycket. att inte säga för mycket. för sanning nej nej det är något som inte ska bli sagt för annars kan det gå riktigt illa. att hellre vilja leva livet än att gå i samma spår dag ut och dag in med att jobba röven av sig bara för att ge dom rika mer pengar..

MEN allt blir inte bra bara för att vi skaffar en hund och familj.

Att inte dela med sig av sina känslor i vuxen ålder. att ha så mycket stolthet att man inte ens klarar av att svälja den någon gång då och då. vi måste hålla oss till jantelagen! skaffa husdjur barn hus och partner, ha den finaste bilen på gatan, lyssna på radio-musik och inte sticka ut!

nej det tänker jag inte. jag tänker inte låta någon förklara för mig om hur jag ska leva mitt liv. hur jag ska gå, hur jag ska äta eller hur jag ska älska!!!

Visst kärlek ska vara fint och tufft, men ibland undrar jag ifall det verkligen ska vara såhär tufft att det nästan låter oss bli sadistiska mot oss själva känslomässigt. Att det verkligen är just den personen vi älskar eller om vi bara har blivit beroende av det sadistiska som vi utsätter oss själva för hela tiden.

För allt handlar om oss. och bara oss själva.