som förra inlägget så trodde jag att slutet var nära.

men det blev bara värre, jag och min mor sa upp kontakten med varandra nyligen. min far lämnade mig för sin nya familj för ett par år sedan. så jag har ingen familj, vänner som dör, ingen kärlek, inga pengar och hade ingen livslust kvar. jag hade i princip ingenting kvar! förutom min allra käraste hund.

när jag kände att allt var nu över och inte hade något kvar så hände det som borde ha hänt för ett bra tag sedan men kanske ändå inte borde hända. jag fick reda på att william hade ordnat upp sitt liv, slutat med droger och börjat plugga, flyttat till ett eget ställe och allt. jag skrev att jag var glad för hans skull och så fortsatte vi snacka lite. sen kom det. han bjöd mig att komma till hans nya ställe nu i helgen för att dricka lite vin, snacka och lyssna på musik. såklart tackade jag ja! jag menar han har jag ju varit kär i, i så många år! får se vad som händer nu.

det jag ville komma med var att även hur många fina vänner man än har så kan man ändå känna sig ensammast i hela världen för man vill ju inte prata om alla sina problem med dom och lägga någon börda över dom, när man inte har någon annan att prata med. tur de finns en blogg då så man samtidigt kan vara anonym. så även om man är i den svartaste djupaste tunneln så kommer det ändå ett litet ljus. visst ingenting har fixat sig och jag sitter fortfarande inlåst i min lägenhet som jag gjort i en veckas tid nu, och jag har heller inte tagit på mig några byxor ännu. men jag är på bättringsväg! tack vare det med william så började jag se ett ljus, så jag bjöd faktiskt hem en vän nu ikväll för att prata visst jag tog fortfarande inte på mig några byxor MEN jag tog i alla fall på mig siden-kallingar! 

jag har inte velat se en enda människa på denna tiden så detta är ett stort steg för mig just nu!

Allt är bra, fast nej. jag borde vara glad. men det började och även slutade med att allt är kaos.

Allt var bra, tills några dagar sedan. då jag fick veta det.

...tommy var död.

allt rasade, jag började dricka överdrivet igen. 

sen kom fredagen. festen. jag var fortfarande ett vrak efter att hade försökt göra allt för att bli lite gladare under de dagarna. Så jag fick veta att min största kärlek skulle komma dit. william. Klart jag blev lite gladare då. och mitt drickande hade ju klart inte lagt sig. jag minns inte mycket, men de jag minns var... att jag blev lycklig för en stund. Han satt på köksbordet, kollade på mig och log, jag log tillbaka. Sen drog han mig intill sig och la armarna runt mig. jag kollade på min kompis och skrek av lycka inombords.

Jag ville aldrig att den kvällen skulle ta slut.

Sen kom lördagen. Jag ville inte åka ifrån honom, men det enda jag kunde tänka på var tommys död. Jag hann inte mer än att äta två mackor och dricka en kopp kaffe innan jag började med alkoholen igen.

Sen kom ju den andra festen. värsta korvfesten. Det var ju bara att välja och vraka. Men jag saknade william, och jag gjorde allt för att inte tänka på Tommys död. 

sen kom en snubbe. rätt ful var han faktiskt vi pratade inte mycket vi slogsmest på skoj med ett uppblåst spöke och dinosaurie, vi hade jätte kul. och där för en sekund hade jag glömt allt, jag hade glömt tommy och jag hade glömt william.

festen slutade rätt tidigt, så jag följde med den snubben hem och fortsatte dricka lite till, och ännu mer.. tills man låg där utan byxor i någon annans säng än sin egna. då kom jag ner på jorden igen, började komma ihåg allt istället, sen blev jag mer än glad att han inte fick upp den så vi inte hade sex. Jag skyllde på något fult och skyndade mig hem till morsan. daniel var där med men han hade redan somnat så jag la mig i soffan och allt snurrade men dröjde inte länge innan jag däckade.

Nu söndag. jag befinner mig nu på min internatskola. nykter för första gången på flera dagar. Har inte hört något från william. Inget alls. Har för de mestadels bara gråtit idag. 

Allt är tillbaka på noll igen. Med en vän mindre och fortfarande ingen william.

Det är 2år och lite mer än 3 månader sedan som du gick bort.

Idag när jag var inom affären trodde jag att jag såg henne. Min döda faster. och helt creepy som jag är ställer jag mig helt stelt och livlöst och bara blänger på damen. Tills hon kom så nära då jag såg att de inte var döda faster Annelie. Så nära att jag till och med märker på damen att hon nästan blir lite skrämd av mitt stirrande i chock.

under de få sekunderna som det hände hann jag tänka på tusen saker. den där kräftskivan i hamnen med alla andra som hade båt. När jag var liten och lekte hos henne. På alla julafton. Hur vi satt och sa att vi skulle gå på bio snart precis innan hon tog sitt liv.

jag var sekunden ifrån att brista i gråt i affären, tills telefonen ringde. Enda gången jag har varit glad över att en telefonförsäljare ringde.

MEN.. kom ihåg. sorgen är inte i att människor dör. utan att de slutar älska livet.