Vi alla som nu har följt denna bloggen vet ju i princip grunderna till allt nu.

Jag vet att jag inte har skrivit här på ett tag nu, men jag har haft så fullt upp.. med livet. allt som händer.

Jag har sedan 2 år tillbakar absolut gillat en kille... william. jag trodde aldrig att jag skulle kunna få släppa honom.

Så helt plötsligt kom det en dag då jag fick reda på att han skulle flytta tillbaka ner till småland. visst såklart blev jag ju ledsen för att kanske aldrig igen få träffa min stora kärlek. men ändå så blev jag lättad, att jag äntligen skulle kunna få släppa honom ordentligt utan att han helt plötsligt, när man minst anar de, skulle dyka upp runt hörnet.

*jag tar ett en mun utav vinet innan jag fortsätter*

och sen på midsommar hände något som jag aldrig trodde skulle hända. jag träffade en snäll, rolig, snygg kille. som även var intresserad av mig.

alla vet ju att midsommar är ju bland de stora högtiderna då man träffar som mest roligt folk. (iallafall för min del)

vi flörtar med varandra hela kvällen. jag var så himla glad för en gångs skull!

sedan dök williams bästa vän upp, kim.

kvällen går vidare tills kim utbrister: men william ska ju inte flytta jenna han bara flyttade lite saker han ska flytta in hos mig igen.

mitt hjärta stannade för en sekund och jag reagerar knappt vad jag själv sa men min mun rörde sig och de kom ut ord "FAN OCKSÅ" 

jag märkte hur folk runt bordet blev precis lika förvånade som jag över mina ord.

jag ville ju bara kunna släppa han ordentligt.

speciellt nu om någonting när jag ska börja träffa den här killen istället. 

jag menar, är jag verkligen redo för att träffa en ny, jag har dragit ut på dejten hela veckan nu. för jag är rädd.

rädd för att de faktiskt ska bli något mellan oss och att william sedan ska helt jävla random komma in i bilden igen och förstöra allt. rädd för att de kommer vara någons hjärta som krossas.

ja de har gått 4 år nu sen jag faktiskt hade mitt senaste seriösa förhållande. men är fyra år nog med tid egentligen?

eller har jag bara blivit van vid ensamheten?

 

Dona

25 juni 2014 03:10

Följ ditt hjärta, om du skaffar ny kille så måste han acceptera det för din skull

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Är det så att vi faktiskt kan kämpa för vårt andra val? okej ta inte den frågan fel nu. de jag menar med andra val.. är genom kärleken, vi alla har ju en person som vi vill ha! och en som vi vill ha lite mindre. för allt hanndlar om att vi alla är ...

kunde inte undvika att tänka på att vi alla lever i en värld där vi är fångar medan fångvaktaren är vi själva. Allt går ut på att få bekräftelse för att vi ska kunna må bra. Att hela världen är uppbyggt på pengar. Vi äter jobbar sover och dör, hä...

Att vara kär är som att blotta strupen, att faktiskt våga vara svag för en stund... En känsla som kärleken är något som vi ständigt tränger väck för att förbli starka, men också det som vi inte alltid räknar med... att förbli ensam.   Att vi aldr...

som förra inlägget så trodde jag att slutet var nära. men det blev bara värre, jag och min mor sa upp kontakten med varandra nyligen. min far lämnade mig för sin nya familj för ett par år sedan. så jag har ingen familj, vänner som dör, ingen kärlek...

ni vet den där känslan när man är så himla nära på att ge upp om hoppet helt! det är jag jävligt nära på att göra nu... och jag ska berätta för er varför!   Det hela började med för någon månad sedan, ni kanske redan vet historien om det där me...