Är det så att vi faktiskt kan kämpa för vårt andra val?

okej ta inte den frågan fel nu. de jag menar med andra val.. är genom kärleken, vi alla har ju en person som vi vill ha! och en som vi vill ha lite mindre. för allt hanndlar om att vi alla är antingen en "nöjare" eller en "strävare". och vårt andra val är någon som vi använder som.. hur ska man säga... backup plan? någon som vi vet som vi kan falla tillbaka på när saker och ting inte riktigt går som förväntat, det vill säga att vi går från att vara strävare till nöjare. strävare är någon som alltid strävar efter något större och försöker mer och mer. en nöjare är någon som bara lutar sig tillbaka och vet att den andre personen inte kan få bättre ändå så det är lugnt för sin egna del.

Men så kom vi till frågan igen... om ni har tänkt på det så när ni skaffar en tjej eller kille så är det så att fler tjejer eller killar kommer till dig då! jo för att nu är det så att du kanske var deras reserv plan. dom ville inte ha dig innan men när dom såg att du nu kunde hitta en annan så gör dom vad som helst för att sabba det mellan er och dom flörtar och försöker. FÖR ATT du ska förbli deras reserv plan... sorry sorry men mycket av det går ut på det.

Så nästa gång du skaffar en kärlek och en annan kärlek kommer tillbaka för att få dig tillbaka så bry er inte om den personen... ni kommer bara bli dumpade ändå. 

Efter att ha studerat detta beteendet hos människan (ojdå där kunde jag också låta smart, de är även sant) så börjar jag tro att detta ligger i människans natur! så som dom humanistiska självförsvaren! för till och med jag har kommit på mig själv med det där att så fort någon som man inte brytt sig om innan skaffade ett förhållande så var man där och flörtade.. även om jag inte tänkte på det!

Jjag har snart tappat hoppet om att jag någonsin kommer att känna äkta kärlek igen. men.. vem är min nöjare och vem är jag strävare hos? vem är min reserv plan egentligen? och vems reserv plan är jag egentligen? efter att ha varit singel i snart mer än 3år så ser man inte det längre. 

Har jag ens en reservplan? har jag ens någon kvar att sträva efter?

Eller är det bara så att jag blivit beroende av det sadistiska som jag utsätter mig själv kännslomässigt?

kunde inte undvika att tänka på att vi alla lever i en värld där vi är fångar medan fångvaktaren är vi själva.

Allt går ut på att få bekräftelse för att vi ska kunna må bra. Att hela världen är uppbyggt på pengar.

Vi äter jobbar sover och dör, här i ett svensson-svensson fyllt land. Där att "må bra" betyder att vi skaffar jobb hus och hund, en liten familj på 3-4 personer som vi ändå inte träffar särskilt ofta för att vi måste jobba, för att få pengar, för att kunna köpa det senaste, för att kunna skina på gatan. Att få bekräftelse. Att leva i ett liv där vi alla sitter i samma jävla båt och ror med samma jävla åror i samma jävla vatten år efter år. Att gå och vara lätt deprimerade för att staten kontrollerar varenda krona, dvs kontrollerar hur vi ska leva våra liv. Där alla psykologer säger samma jävla saker till oss, så dom i sitt sätt kan säga till oss hur vi ska leva våra liv.

Att sticka ut ur mängden är ju inte heller bra. För vi måste ju tänka i samma spår. tänka innanför boxen. Vi lever i en värld där alla ska se tänka och göra likadant.

Ta Jenna som ett exempel här. en tjej som inget annat gör mer än att försöka passa in i denna cyber-värld, att kämpa i vardagen med bara att inte tänka för mycket. att inte säga för mycket. för sanning nej nej det är något som inte ska bli sagt för annars kan det gå riktigt illa. att hellre vilja leva livet än att gå i samma spår dag ut och dag in med att jobba röven av sig bara för att ge dom rika mer pengar..

MEN allt blir inte bra bara för att vi skaffar en hund och familj.

Att inte dela med sig av sina känslor i vuxen ålder. att ha så mycket stolthet att man inte ens klarar av att svälja den någon gång då och då. vi måste hålla oss till jantelagen! skaffa husdjur barn hus och partner, ha den finaste bilen på gatan, lyssna på radio-musik och inte sticka ut!

nej det tänker jag inte. jag tänker inte låta någon förklara för mig om hur jag ska leva mitt liv. hur jag ska gå, hur jag ska äta eller hur jag ska älska!!!

Visst kärlek ska vara fint och tufft, men ibland undrar jag ifall det verkligen ska vara såhär tufft att det nästan låter oss bli sadistiska mot oss själva känslomässigt. Att det verkligen är just den personen vi älskar eller om vi bara har blivit beroende av det sadistiska som vi utsätter oss själva för hela tiden.

För allt handlar om oss. och bara oss själva.

Att vara kär är som att blotta strupen, att faktiskt våga vara svag för en stund... En känsla som kärleken är något som vi ständigt tränger väck för att förbli starka, men också det som vi inte alltid räknar med... att förbli ensam.

Att vi aldrig vågar bli riktigt kära igen, och om vi nu blir det som vuxna människor så tränger vi ändå bara bort dom i hopp om att allt ska försvinna en vacker dag. eftersom att blotta sina känslor är det lika som att ha dödslängtan.

Så vi sitter där helt plötsligt en vacker dag med någon som vi bara "gillar". vi skaffar barn. vi skaffar hund. vi skaffar hus. med en person som vi (bara) gillar. för innerst inne så vet vi, känner, tänker, att det är mer okej om jag gör detta med en person som jag inte gillar så mycket, då blir det inte lika jobbigt om det någon gång skulle ta slut. för då har man ju ändå kvar sin värdighet... så vi skaffar oss de perfekta lilla svensson-livet bara för att vi känner oss "trygga" med det. för trygghet är ju ändå bättre än äkta kärlek....

Men kärlek är inte lätt!! Det ska vara förjävligt, det ska vara sårande, det ska vara vackert! det ska vara en känsla som man både ska hara och älska på samma gång!

Det är inte som en dans på rosor. Kärlek kan vara bland det värsta som finns också. men det vi måste komma ihåg även om det är det värsta eller det bästa som finns just nu, är att vi är aldrig ensamma när kärleken kommer... då är ju faktiskt frågan, är det värt att vara ensam bara för att kunna få behålla sin värdighet?

Vi alla har ju någon gång kännt det där "kärlek i första ögonkastet". någon gång måste vi i livet ha kännt det där med att hela världen kretsar runt just den personen! och om du inte har haft den känslan ännu så har du helt ärligt inte varit riktigt kär någon gång! då är du en sådan person som hellre vill ha kvar värdigheten och tryggheten än att låta dig känna riktig kärlek.

Jag kan säga att jag har kännt så en gång i livet. allt handlade om den personen hela min värld kretsade runt den personen. sen föll allt. jag blev krossat. bruten. lämnad. och allt där emallan av han. enda sedan dess har jag helt ärligt aldrig vågat vara kär på riktigt igen. men jag tror faktiskt att jag väntar på rätt tillfälle. jag ska våga öppna mig ingen när jag känner mig redo. För jag vill känna äkta kärlek igen och inte leva i bara tryggheten och jag tycker att kärleken är viktigare än värdigheten!

ÄR MAN KÄR SÅ SKALL MAN ICKE HA EN VÄRDIGHET!

som förra inlägget så trodde jag att slutet var nära.

men det blev bara värre, jag och min mor sa upp kontakten med varandra nyligen. min far lämnade mig för sin nya familj för ett par år sedan. så jag har ingen familj, vänner som dör, ingen kärlek, inga pengar och hade ingen livslust kvar. jag hade i princip ingenting kvar! förutom min allra käraste hund.

när jag kände att allt var nu över och inte hade något kvar så hände det som borde ha hänt för ett bra tag sedan men kanske ändå inte borde hända. jag fick reda på att william hade ordnat upp sitt liv, slutat med droger och börjat plugga, flyttat till ett eget ställe och allt. jag skrev att jag var glad för hans skull och så fortsatte vi snacka lite. sen kom det. han bjöd mig att komma till hans nya ställe nu i helgen för att dricka lite vin, snacka och lyssna på musik. såklart tackade jag ja! jag menar han har jag ju varit kär i, i så många år! får se vad som händer nu.

det jag ville komma med var att även hur många fina vänner man än har så kan man ändå känna sig ensammast i hela världen för man vill ju inte prata om alla sina problem med dom och lägga någon börda över dom, när man inte har någon annan att prata med. tur de finns en blogg då så man samtidigt kan vara anonym. så även om man är i den svartaste djupaste tunneln så kommer det ändå ett litet ljus. visst ingenting har fixat sig och jag sitter fortfarande inlåst i min lägenhet som jag gjort i en veckas tid nu, och jag har heller inte tagit på mig några byxor ännu. men jag är på bättringsväg! tack vare det med william så började jag se ett ljus, så jag bjöd faktiskt hem en vän nu ikväll för att prata visst jag tog fortfarande inte på mig några byxor MEN jag tog i alla fall på mig siden-kallingar! 

jag har inte velat se en enda människa på denna tiden så detta är ett stort steg för mig just nu!

jag vill att det ska vara William men de borde var daniel men de verkar vara eddie.

som jag har berättat tidiager i bloggen så var det ju en kille som hette eddie, den tatuerade snubben med två tårar under ögat, som flörtade väldigt mycket med mig. sen blev han tsm med hans sons mamma igen. jag brydde mig inte så värst mycket direkt. men det var just det att de tog inte lång tid innan han började igen. denna gången mer allvarligare.  

han gjorde slut med sin tjej och har tydligen velat ha mig jätte länge. visst han är underbar. och jag kan ju inte sluta tänka på william ... plus dagen före han skrev de satt jag och ellinor och lovade varandra att vara singlar till swedenrock. fan också fan...

För första gången på flera flera år så hade jag faktiskt en rolig och minnesvärd födelsedag!

jag tänkte nästan ingenting på william. 

20 år och stod på VIP listan in till en sjukt fin och rolig krog! vi fick alla drinkar och öl gratis bara för att min polares polare jobbade där och för att det var mig vi firade! och ena snubben som var med spelade tydligen i ett rätt så känt band. minns dock inte vad bandet eller vad han hette!  men han såg bra ut och var väldigt intressant! 

ÅÅH älskade Göteborg!

Men nog med snack om min 20 årsdag! det jag egentligen ville få sagt i detta inlägget är att... Jag antagligen snart kommer att flytta till Göteborg! vända bladet, starta på ny kula i livet! att komma väck från alla droger och all brottslighet. jag menar en liten jävla skitstad som halmstad så är det inte så lätt att starta på ny kula eller lämna dåliga umgängeskretser. för vart du än går vad du än gör eller vart du än ser så är människorna där. och du hamnar med dom iaf!

i Halmstad har vi två olika sorters människor; de tråkiga som går till samma jävla bar träffar samma jävla människor och säger samma jävla saker. sedan har vi dom med lite fart i men som är brottsliga eller tar droger. och eftersom att jag inte vill ha tråkigt eller följa rutiner så blir det att man hänger med det dåliga folket. visst det händer mer saker men kanske inte riktigt bra saker. droger osv..

så snart ska jag gå till soc för att hoppas på att dom beviljar mig en lägenhet i göteborg att jag ska få starta på ny kula i livet och faktiskt må bra och ta tag i mitt liv! och gör dom inte det kommer jag att överklaga tills dom beviljar mig!

och det känns jävligt bra för att jag har min morsa på min sida med.

visst hon hackade på mig från början men efter att jag berättade vilken jävla skit jag satt i så sa hon att hon är på min sida och ska sitta och överklaga med mig.

och jag kommer få flytta ifrån william, ifrån dåligt och obesvarad kärlek!

kanske kommer jag hitta någon där uppe? vem vet?.. kanske kan bli kär på nytt!

20 år, hopplös, olycklig och antagligen snart systembolagets nya stammis!

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. jag har mycket att skriva om just nu, men det kommer bara helt enkelt inte ut.

kan de vara för att jag kanske skämms lite? eller bara att jag är glad, stolt och ledsen på samma gång, eller är jag ens ledsen?

William kom hem till mig igår, jag blev så otroligt glad. vi drack vin.

och vi drack lite mer vin.

och lite mer.

tills jag... hade fått kanske ett glas för mycket och börjar prata om att jag faktiskt gillar honom..

då tänkte jag: detta är ett bra tillfälle att få veta vad han vill så jag inte går och väntar på ingenting..

men jag kan ju säga att jag känner ju inte likadant nu.

jag är väll stolt över mig för att jag sa de, att jag äntligen vågade!

Men svaret kanske inte riktigt var de jag hoppades på.. eller var det?

jag fick inget direkt svar, utan han mer sa att jag var en schysst tjej(?) men inte vill hoppa in i nått förhållande nu direkt.

och nej jag vill inte heller hoppa in i ett förhållande, det är ju bland de läskigaste som finns.

men vad är det han menar!?

vad försöker han säga? gillar han mig? gillar han mig inte? försöker han bara att inte såra mig?

för han kom till en fest förra veckan för att jag var där och jag bad honom att komma, när han satt på bordet och drog mig till hans famn.

och inatt när vi satt här i min soffa i min lägenhet och drack vin och han la handen på mitt lår.

man brukar säga sex utan kyssar är bara helt vanligt sex. och det är helt vanligt för mig. men med han...

han kysste mig helatiden under sexet.

han låg och höll om mig hela natten.

jag har aldrig varit så bekväm som jag är när jag är med honom. och trygg.

vad ska jag göra?.. gå vidare eller fortsätta?

om det är någon kille där ute som läser detta. vet ni vad han menar?

har ni varit med i samma situation?

och ni tjejer där ute, ni kanske vet hur man blir när man är helt kär så man pruttar regnbågar.

jag vet att det kanske är onödigt att fortsätta kämpa, att det kanske inte är värt att kämpa så mycket för någon. nä jag vet inte, jag kanske bara är helt rubbad i huvudet som kämpar så mycket.

och det här med kärlek, nu blev jag bjuden på dejt också av jens, och Malte skrev just att han ska flytta ner och kommer våldgästa mig mycket! allt kommer som en jävla chock!

SKA JAG ENS GÅ PÅ DEJTEN?!

Det hade gått lite mer än en vecka efter att jag hade sett ellr hört något från william. Tills han skrev på facebook... han ville att jag skulle komma dit och dricka lite och umgås. jag blev förvånad och glad men jag kunde inte. 

sen har jag inte hört något från han mer. så nu kommer han försvinna ett tag till och när jag minst anar det eller har släppt honom så kommer han att dyka upp från ingenstans. och det är därför jag ska flytta till göteborg snart för att börja på ny kula.

eftersom att jag inte hade hört nått mer från william så gick jag hem till Eddie igår. Eddie har alltid varit intresserad av mig och han ville att jag skulle stanna över. Visst Eddie är jävligt snygg, jag gillar lite tuffare killar som Eddie, över tatuerade armar osv. men ingen bra kille för mig just nu. han har tårar intatuerade i ansiktet  och har fotboja just nu. 

jag stannade så klart inte över, för vi alla hade väll fattat vad som hade hänt då.

fortfarande inte hört nått från William så funderar på att supa mig full ikväll också och gå över till Eddie.

även om nästan alla här i staden vet vem jag är och har ca500 vänner så är jag ändå ensammast i världen.

min 20års dag kommer snart, och har ingen att fira den med förutom med en flaska koskenkorva. jag har som sagt ingen familj längre. jag trodde att jag hade. men inte ens min så kallade farsa sa grattis till mig förra året och morsan sket totalt i att fira den. så jag och min bästa vän Äwä stack till affären och köpte en tårta till mig och firade den ensamma tills vi gick ut och söp skallen av oss.

det enda jag vill är att william ska veta hur jag känner för honom. 

och om han inte känner samma sak kan han inte bara säga de då så jag kan släppa han helt och flytta här ifrån utan att ha något ouppklarat med han.