Att vara kär är som att blotta strupen, att faktiskt våga vara svag för en stund... En känsla som kärleken är något som vi ständigt tränger väck för att förbli starka, men också det som vi inte alltid räknar med... att förbli ensam.

Att vi aldrig vågar bli riktigt kära igen, och om vi nu blir det som vuxna människor så tränger vi ändå bara bort dom i hopp om att allt ska försvinna en vacker dag. eftersom att blotta sina känslor är det lika som att ha dödslängtan.

Så vi sitter där helt plötsligt en vacker dag med någon som vi bara "gillar". vi skaffar barn. vi skaffar hund. vi skaffar hus. med en person som vi (bara) gillar. för innerst inne så vet vi, känner, tänker, att det är mer okej om jag gör detta med en person som jag inte gillar så mycket, då blir det inte lika jobbigt om det någon gång skulle ta slut. för då har man ju ändå kvar sin värdighet... så vi skaffar oss de perfekta lilla svensson-livet bara för att vi känner oss "trygga" med det. för trygghet är ju ändå bättre än äkta kärlek....

Men kärlek är inte lätt!! Det ska vara förjävligt, det ska vara sårande, det ska vara vackert! det ska vara en känsla som man både ska hara och älska på samma gång!

Det är inte som en dans på rosor. Kärlek kan vara bland det värsta som finns också. men det vi måste komma ihåg även om det är det värsta eller det bästa som finns just nu, är att vi är aldrig ensamma när kärleken kommer... då är ju faktiskt frågan, är det värt att vara ensam bara för att kunna få behålla sin värdighet?

Vi alla har ju någon gång kännt det där "kärlek i första ögonkastet". någon gång måste vi i livet ha kännt det där med att hela världen kretsar runt just den personen! och om du inte har haft den känslan ännu så har du helt ärligt inte varit riktigt kär någon gång! då är du en sådan person som hellre vill ha kvar värdigheten och tryggheten än att låta dig känna riktig kärlek.

Jag kan säga att jag har kännt så en gång i livet. allt handlade om den personen hela min värld kretsade runt den personen. sen föll allt. jag blev krossat. bruten. lämnad. och allt där emallan av han. enda sedan dess har jag helt ärligt aldrig vågat vara kär på riktigt igen. men jag tror faktiskt att jag väntar på rätt tillfälle. jag ska våga öppna mig ingen när jag känner mig redo. För jag vill känna äkta kärlek igen och inte leva i bara tryggheten och jag tycker att kärleken är viktigare än värdigheten!

ÄR MAN KÄR SÅ SKALL MAN ICKE HA EN VÄRDIGHET!