Vi alla som nu har följt denna bloggen vet ju i princip grunderna till allt nu.

Jag vet att jag inte har skrivit här på ett tag nu, men jag har haft så fullt upp.. med livet. allt som händer.

Jag har sedan 2 år tillbakar absolut gillat en kille... william. jag trodde aldrig att jag skulle kunna få släppa honom.

Så helt plötsligt kom det en dag då jag fick reda på att han skulle flytta tillbaka ner till småland. visst såklart blev jag ju ledsen för att kanske aldrig igen få träffa min stora kärlek. men ändå så blev jag lättad, att jag äntligen skulle kunna få släppa honom ordentligt utan att han helt plötsligt, när man minst anar de, skulle dyka upp runt hörnet.

*jag tar ett en mun utav vinet innan jag fortsätter*

och sen på midsommar hände något som jag aldrig trodde skulle hända. jag träffade en snäll, rolig, snygg kille. som även var intresserad av mig.

alla vet ju att midsommar är ju bland de stora högtiderna då man träffar som mest roligt folk. (iallafall för min del)

vi flörtar med varandra hela kvällen. jag var så himla glad för en gångs skull!

sedan dök williams bästa vän upp, kim.

kvällen går vidare tills kim utbrister: men william ska ju inte flytta jenna han bara flyttade lite saker han ska flytta in hos mig igen.

mitt hjärta stannade för en sekund och jag reagerar knappt vad jag själv sa men min mun rörde sig och de kom ut ord "FAN OCKSÅ" 

jag märkte hur folk runt bordet blev precis lika förvånade som jag över mina ord.

jag ville ju bara kunna släppa han ordentligt.

speciellt nu om någonting när jag ska börja träffa den här killen istället. 

jag menar, är jag verkligen redo för att träffa en ny, jag har dragit ut på dejten hela veckan nu. för jag är rädd.

rädd för att de faktiskt ska bli något mellan oss och att william sedan ska helt jävla random komma in i bilden igen och förstöra allt. rädd för att de kommer vara någons hjärta som krossas.

ja de har gått 4 år nu sen jag faktiskt hade mitt senaste seriösa förhållande. men är fyra år nog med tid egentligen?

eller har jag bara blivit van vid ensamheten?

Är det så att vi faktiskt kan kämpa för vårt andra val?

okej ta inte den frågan fel nu. de jag menar med andra val.. är genom kärleken, vi alla har ju en person som vi vill ha! och en som vi vill ha lite mindre. för allt hanndlar om att vi alla är antingen en "nöjare" eller en "strävare". och vårt andra val är någon som vi använder som.. hur ska man säga... backup plan? någon som vi vet som vi kan falla tillbaka på när saker och ting inte riktigt går som förväntat, det vill säga att vi går från att vara strävare till nöjare. strävare är någon som alltid strävar efter något större och försöker mer och mer. en nöjare är någon som bara lutar sig tillbaka och vet att den andre personen inte kan få bättre ändå så det är lugnt för sin egna del.

Men så kom vi till frågan igen... om ni har tänkt på det så när ni skaffar en tjej eller kille så är det så att fler tjejer eller killar kommer till dig då! jo för att nu är det så att du kanske var deras reserv plan. dom ville inte ha dig innan men när dom såg att du nu kunde hitta en annan så gör dom vad som helst för att sabba det mellan er och dom flörtar och försöker. FÖR ATT du ska förbli deras reserv plan... sorry sorry men mycket av det går ut på det.

Så nästa gång du skaffar en kärlek och en annan kärlek kommer tillbaka för att få dig tillbaka så bry er inte om den personen... ni kommer bara bli dumpade ändå. 

Efter att ha studerat detta beteendet hos människan (ojdå där kunde jag också låta smart, de är även sant) så börjar jag tro att detta ligger i människans natur! så som dom humanistiska självförsvaren! för till och med jag har kommit på mig själv med det där att så fort någon som man inte brytt sig om innan skaffade ett förhållande så var man där och flörtade.. även om jag inte tänkte på det!

Jjag har snart tappat hoppet om att jag någonsin kommer att känna äkta kärlek igen. men.. vem är min nöjare och vem är jag strävare hos? vem är min reserv plan egentligen? och vems reserv plan är jag egentligen? efter att ha varit singel i snart mer än 3år så ser man inte det längre. 

Har jag ens en reservplan? har jag ens någon kvar att sträva efter?

Eller är det bara så att jag blivit beroende av det sadistiska som jag utsätter mig själv kännslomässigt?

kunde inte undvika att tänka på att vi alla lever i en värld där vi är fångar medan fångvaktaren är vi själva.

Allt går ut på att få bekräftelse för att vi ska kunna må bra. Att hela världen är uppbyggt på pengar.

Vi äter jobbar sover och dör, här i ett svensson-svensson fyllt land. Där att "må bra" betyder att vi skaffar jobb hus och hund, en liten familj på 3-4 personer som vi ändå inte träffar särskilt ofta för att vi måste jobba, för att få pengar, för att kunna köpa det senaste, för att kunna skina på gatan. Att få bekräftelse. Att leva i ett liv där vi alla sitter i samma jävla båt och ror med samma jävla åror i samma jävla vatten år efter år. Att gå och vara lätt deprimerade för att staten kontrollerar varenda krona, dvs kontrollerar hur vi ska leva våra liv. Där alla psykologer säger samma jävla saker till oss, så dom i sitt sätt kan säga till oss hur vi ska leva våra liv.

Att sticka ut ur mängden är ju inte heller bra. För vi måste ju tänka i samma spår. tänka innanför boxen. Vi lever i en värld där alla ska se tänka och göra likadant.

Ta Jenna som ett exempel här. en tjej som inget annat gör mer än att försöka passa in i denna cyber-värld, att kämpa i vardagen med bara att inte tänka för mycket. att inte säga för mycket. för sanning nej nej det är något som inte ska bli sagt för annars kan det gå riktigt illa. att hellre vilja leva livet än att gå i samma spår dag ut och dag in med att jobba röven av sig bara för att ge dom rika mer pengar..

MEN allt blir inte bra bara för att vi skaffar en hund och familj.

Att inte dela med sig av sina känslor i vuxen ålder. att ha så mycket stolthet att man inte ens klarar av att svälja den någon gång då och då. vi måste hålla oss till jantelagen! skaffa husdjur barn hus och partner, ha den finaste bilen på gatan, lyssna på radio-musik och inte sticka ut!

nej det tänker jag inte. jag tänker inte låta någon förklara för mig om hur jag ska leva mitt liv. hur jag ska gå, hur jag ska äta eller hur jag ska älska!!!

Visst kärlek ska vara fint och tufft, men ibland undrar jag ifall det verkligen ska vara såhär tufft att det nästan låter oss bli sadistiska mot oss själva känslomässigt. Att det verkligen är just den personen vi älskar eller om vi bara har blivit beroende av det sadistiska som vi utsätter oss själva för hela tiden.

För allt handlar om oss. och bara oss själva.

Att vara kär är som att blotta strupen, att faktiskt våga vara svag för en stund... En känsla som kärleken är något som vi ständigt tränger väck för att förbli starka, men också det som vi inte alltid räknar med... att förbli ensam.

Att vi aldrig vågar bli riktigt kära igen, och om vi nu blir det som vuxna människor så tränger vi ändå bara bort dom i hopp om att allt ska försvinna en vacker dag. eftersom att blotta sina känslor är det lika som att ha dödslängtan.

Så vi sitter där helt plötsligt en vacker dag med någon som vi bara "gillar". vi skaffar barn. vi skaffar hund. vi skaffar hus. med en person som vi (bara) gillar. för innerst inne så vet vi, känner, tänker, att det är mer okej om jag gör detta med en person som jag inte gillar så mycket, då blir det inte lika jobbigt om det någon gång skulle ta slut. för då har man ju ändå kvar sin värdighet... så vi skaffar oss de perfekta lilla svensson-livet bara för att vi känner oss "trygga" med det. för trygghet är ju ändå bättre än äkta kärlek....

Men kärlek är inte lätt!! Det ska vara förjävligt, det ska vara sårande, det ska vara vackert! det ska vara en känsla som man både ska hara och älska på samma gång!

Det är inte som en dans på rosor. Kärlek kan vara bland det värsta som finns också. men det vi måste komma ihåg även om det är det värsta eller det bästa som finns just nu, är att vi är aldrig ensamma när kärleken kommer... då är ju faktiskt frågan, är det värt att vara ensam bara för att kunna få behålla sin värdighet?

Vi alla har ju någon gång kännt det där "kärlek i första ögonkastet". någon gång måste vi i livet ha kännt det där med att hela världen kretsar runt just den personen! och om du inte har haft den känslan ännu så har du helt ärligt inte varit riktigt kär någon gång! då är du en sådan person som hellre vill ha kvar värdigheten och tryggheten än att låta dig känna riktig kärlek.

Jag kan säga att jag har kännt så en gång i livet. allt handlade om den personen hela min värld kretsade runt den personen. sen föll allt. jag blev krossat. bruten. lämnad. och allt där emallan av han. enda sedan dess har jag helt ärligt aldrig vågat vara kär på riktigt igen. men jag tror faktiskt att jag väntar på rätt tillfälle. jag ska våga öppna mig ingen när jag känner mig redo. För jag vill känna äkta kärlek igen och inte leva i bara tryggheten och jag tycker att kärleken är viktigare än värdigheten!

ÄR MAN KÄR SÅ SKALL MAN ICKE HA EN VÄRDIGHET!

som förra inlägget så trodde jag att slutet var nära.

men det blev bara värre, jag och min mor sa upp kontakten med varandra nyligen. min far lämnade mig för sin nya familj för ett par år sedan. så jag har ingen familj, vänner som dör, ingen kärlek, inga pengar och hade ingen livslust kvar. jag hade i princip ingenting kvar! förutom min allra käraste hund.

när jag kände att allt var nu över och inte hade något kvar så hände det som borde ha hänt för ett bra tag sedan men kanske ändå inte borde hända. jag fick reda på att william hade ordnat upp sitt liv, slutat med droger och börjat plugga, flyttat till ett eget ställe och allt. jag skrev att jag var glad för hans skull och så fortsatte vi snacka lite. sen kom det. han bjöd mig att komma till hans nya ställe nu i helgen för att dricka lite vin, snacka och lyssna på musik. såklart tackade jag ja! jag menar han har jag ju varit kär i, i så många år! får se vad som händer nu.

det jag ville komma med var att även hur många fina vänner man än har så kan man ändå känna sig ensammast i hela världen för man vill ju inte prata om alla sina problem med dom och lägga någon börda över dom, när man inte har någon annan att prata med. tur de finns en blogg då så man samtidigt kan vara anonym. så även om man är i den svartaste djupaste tunneln så kommer det ändå ett litet ljus. visst ingenting har fixat sig och jag sitter fortfarande inlåst i min lägenhet som jag gjort i en veckas tid nu, och jag har heller inte tagit på mig några byxor ännu. men jag är på bättringsväg! tack vare det med william så började jag se ett ljus, så jag bjöd faktiskt hem en vän nu ikväll för att prata visst jag tog fortfarande inte på mig några byxor MEN jag tog i alla fall på mig siden-kallingar! 

jag har inte velat se en enda människa på denna tiden så detta är ett stort steg för mig just nu!

ni vet den där känslan när man är så himla nära på att ge upp om hoppet helt!

det är jag jävligt nära på att göra nu... och jag ska berätta för er varför!

Det hela började med för någon månad sedan, ni kanske redan vet historien om det där med daniel william osv. vi alla trodde ju att det var daniel som var den där snälla killen, den där killen som varenda tjej borde ha... precis som alla andra jävla killar så vart han en jävla idiot. vi var och festade lite den kvällen, vi kom hem till morsan och la oss i den stora soffan.. blickar ledde till kyssar som ledde till ett och annat, men efter att han hade fått pilla lite så stak han. bara sådär... ett svin. gentlemannen som jag trodde fanns där hade helt försvunnit.

men det där är bara början.

under året 2013 hade en massa hotsamtal börjat komma till mig. samtal som jag i början inte tog seriöst och därför inte sa något till någon. men på senare tid så blev det bara värre och värre. så nu över jul tänkte jag att det skulle bli så skönt att åka upp till norrland och bara komma ifrån all skit. så träffade jag denna kille där uppe som var rolig djup och spännande. vi kunde sitta uppe hela nätter och bara prata. han försökte aldrig kyssa mig utan vi kunde bara ligga och hålla om varandra hela nätter. tills en kväll då jag tog steget och kysste honom. vi mös extra mycket den kvällen. men det skulle jag snart få sota för... hans kusin, Helene, började senare tracka oss med onödiga kommentarer på facebook om att vi bara ville ligga osv. när jag bad henne, en ca 35åring att tagga ner lite så började hon att hoppa på mig med ord. sårande ord. och sa saker som var så förnedrande både om hennes kusin och mig. det var rätt sjukt med tanke på att hon har inte ett skit med saken att göra. men tack vare henne så sket sig allt mellan oss! vi pallade inte med att bli förnedrade och påhoppade så vi slutade försöka. det var så sjukt dåligt gjort av henne för hon vet ju inte ett skit om vad vi har suttit uppe om nätterna och pratat om. störda kvinna.

och för några nätter sedan någon gång före nyår så blev jag påhoppad. inte en aning vilka de var eller vad de ville. men dom ville antagligen inte ha mina pengar för dom hade jag kvar i plånboken och min mobil var kvar. fick mig nån smäll i ansiktet och i huvudet. hoppas jag kan använda detta som en bra anledning till att socialmyndigheterna kan bevilja mig en lägenhet i göteborg.

Det enda jag vill är bara att flytta börja om och må bra! är det så mycket begärt?!

jag tror inte kärleken är nått för mig. för vad jag än gör vem jag än träffar så blir det bara fel, jag fattar inte vad jag gör för fel men det känns som att det inte spelar någon roll om vem jag dejtar utan dom visar sig bara vara idioter hela bunten ändå! jag har för fan dejtat allt mellen gentelmän till badboys och alla är precis likadana. tror jag ska ta och köpa mig en dildo och vara singel för livet!

jag vill att det ska vara William men de borde var daniel men de verkar vara eddie.

som jag har berättat tidiager i bloggen så var det ju en kille som hette eddie, den tatuerade snubben med två tårar under ögat, som flörtade väldigt mycket med mig. sen blev han tsm med hans sons mamma igen. jag brydde mig inte så värst mycket direkt. men det var just det att de tog inte lång tid innan han började igen. denna gången mer allvarligare.  

han gjorde slut med sin tjej och har tydligen velat ha mig jätte länge. visst han är underbar. och jag kan ju inte sluta tänka på william ... plus dagen före han skrev de satt jag och ellinor och lovade varandra att vara singlar till swedenrock. fan också fan...

ännu en gång sitter man med droger och alkohol. denna skiten kommer ju aldrig att kunna stoppas! visst jag gillar detta livet men ändå inte.

så nu sitter man här full som fan helt ensam och funderar... 

jag vet inte längre. att snacka med en pedofil på skype och att fundera på att röka en mirakelciggarett.

vad är det för jävla liv jag lever?!

men det är nu! nu kan jag bete mig som fan och hålla på med så mycket skit jag kan för snart flyttar jag till göteborg för att starta på ny kula, få ett jobb och faktiskt vara ordentlig!

och nu vet ju jätte många om att jag har hållt på med massa från hells angels och en massa skit. slutar jag inte denna umgängeskrets snart så kommer detta sluta jävligt illa. 

det ända jag här i luren på skype är... jenna... jenna... jenna osv osv..

ta mig från ddenna skit! allt förutom att fly med majja eller spice osv...