som förra inlägget så trodde jag att slutet var nära.

men det blev bara värre, jag och min mor sa upp kontakten med varandra nyligen. min far lämnade mig för sin nya familj för ett par år sedan. så jag har ingen familj, vänner som dör, ingen kärlek, inga pengar och hade ingen livslust kvar. jag hade i princip ingenting kvar! förutom min allra käraste hund.

när jag kände att allt var nu över och inte hade något kvar så hände det som borde ha hänt för ett bra tag sedan men kanske ändå inte borde hända. jag fick reda på att william hade ordnat upp sitt liv, slutat med droger och börjat plugga, flyttat till ett eget ställe och allt. jag skrev att jag var glad för hans skull och så fortsatte vi snacka lite. sen kom det. han bjöd mig att komma till hans nya ställe nu i helgen för att dricka lite vin, snacka och lyssna på musik. såklart tackade jag ja! jag menar han har jag ju varit kär i, i så många år! får se vad som händer nu.

det jag ville komma med var att även hur många fina vänner man än har så kan man ändå känna sig ensammast i hela världen för man vill ju inte prata om alla sina problem med dom och lägga någon börda över dom, när man inte har någon annan att prata med. tur de finns en blogg då så man samtidigt kan vara anonym. så även om man är i den svartaste djupaste tunneln så kommer det ändå ett litet ljus. visst ingenting har fixat sig och jag sitter fortfarande inlåst i min lägenhet som jag gjort i en veckas tid nu, och jag har heller inte tagit på mig några byxor ännu. men jag är på bättringsväg! tack vare det med william så började jag se ett ljus, så jag bjöd faktiskt hem en vän nu ikväll för att prata visst jag tog fortfarande inte på mig några byxor MEN jag tog i alla fall på mig siden-kallingar! 

jag har inte velat se en enda människa på denna tiden så detta är ett stort steg för mig just nu!

ni vet den där känslan när man är så himla nära på att ge upp om hoppet helt!

det är jag jävligt nära på att göra nu... och jag ska berätta för er varför!

Det hela började med för någon månad sedan, ni kanske redan vet historien om det där med daniel william osv. vi alla trodde ju att det var daniel som var den där snälla killen, den där killen som varenda tjej borde ha... precis som alla andra jävla killar så vart han en jävla idiot. vi var och festade lite den kvällen, vi kom hem till morsan och la oss i den stora soffan.. blickar ledde till kyssar som ledde till ett och annat, men efter att han hade fått pilla lite så stak han. bara sådär... ett svin. gentlemannen som jag trodde fanns där hade helt försvunnit.

men det där är bara början.

under året 2013 hade en massa hotsamtal börjat komma till mig. samtal som jag i början inte tog seriöst och därför inte sa något till någon. men på senare tid så blev det bara värre och värre. så nu över jul tänkte jag att det skulle bli så skönt att åka upp till norrland och bara komma ifrån all skit. så träffade jag denna kille där uppe som var rolig djup och spännande. vi kunde sitta uppe hela nätter och bara prata. han försökte aldrig kyssa mig utan vi kunde bara ligga och hålla om varandra hela nätter. tills en kväll då jag tog steget och kysste honom. vi mös extra mycket den kvällen. men det skulle jag snart få sota för... hans kusin, Helene, började senare tracka oss med onödiga kommentarer på facebook om att vi bara ville ligga osv. när jag bad henne, en ca 35åring att tagga ner lite så började hon att hoppa på mig med ord. sårande ord. och sa saker som var så förnedrande både om hennes kusin och mig. det var rätt sjukt med tanke på att hon har inte ett skit med saken att göra. men tack vare henne så sket sig allt mellan oss! vi pallade inte med att bli förnedrade och påhoppade så vi slutade försöka. det var så sjukt dåligt gjort av henne för hon vet ju inte ett skit om vad vi har suttit uppe om nätterna och pratat om. störda kvinna.

och för några nätter sedan någon gång före nyår så blev jag påhoppad. inte en aning vilka de var eller vad de ville. men dom ville antagligen inte ha mina pengar för dom hade jag kvar i plånboken och min mobil var kvar. fick mig nån smäll i ansiktet och i huvudet. hoppas jag kan använda detta som en bra anledning till att socialmyndigheterna kan bevilja mig en lägenhet i göteborg.

Det enda jag vill är bara att flytta börja om och må bra! är det så mycket begärt?!

jag tror inte kärleken är nått för mig. för vad jag än gör vem jag än träffar så blir det bara fel, jag fattar inte vad jag gör för fel men det känns som att det inte spelar någon roll om vem jag dejtar utan dom visar sig bara vara idioter hela bunten ändå! jag har för fan dejtat allt mellen gentelmän till badboys och alla är precis likadana. tror jag ska ta och köpa mig en dildo och vara singel för livet!