som förra inlägget så trodde jag att slutet var nära.

men det blev bara värre, jag och min mor sa upp kontakten med varandra nyligen. min far lämnade mig för sin nya familj för ett par år sedan. så jag har ingen familj, vänner som dör, ingen kärlek, inga pengar och hade ingen livslust kvar. jag hade i princip ingenting kvar! förutom min allra käraste hund.

när jag kände att allt var nu över och inte hade något kvar så hände det som borde ha hänt för ett bra tag sedan men kanske ändå inte borde hända. jag fick reda på att william hade ordnat upp sitt liv, slutat med droger och börjat plugga, flyttat till ett eget ställe och allt. jag skrev att jag var glad för hans skull och så fortsatte vi snacka lite. sen kom det. han bjöd mig att komma till hans nya ställe nu i helgen för att dricka lite vin, snacka och lyssna på musik. såklart tackade jag ja! jag menar han har jag ju varit kär i, i så många år! får se vad som händer nu.

det jag ville komma med var att även hur många fina vänner man än har så kan man ändå känna sig ensammast i hela världen för man vill ju inte prata om alla sina problem med dom och lägga någon börda över dom, när man inte har någon annan att prata med. tur de finns en blogg då så man samtidigt kan vara anonym. så även om man är i den svartaste djupaste tunneln så kommer det ändå ett litet ljus. visst ingenting har fixat sig och jag sitter fortfarande inlåst i min lägenhet som jag gjort i en veckas tid nu, och jag har heller inte tagit på mig några byxor ännu. men jag är på bättringsväg! tack vare det med william så började jag se ett ljus, så jag bjöd faktiskt hem en vän nu ikväll för att prata visst jag tog fortfarande inte på mig några byxor MEN jag tog i alla fall på mig siden-kallingar! 

jag har inte velat se en enda människa på denna tiden så detta är ett stort steg för mig just nu!